Ojsan och Pudeln

Det var en sån där strålande sommardag i Skatan. Vikens vattenyta glittrade och båtarnas vimplar virvlade i vackra färger. Vi satt på altanen som vetter mot byns brygga och sörplade på varsin sommar drink. Det enda ljud som hördes var då och då måsarnas skrin och en och annan bil som kom inkörande till Skatans Rök- och Salteri för att köpa godsaker. Midsommardagen! Lugnet efter stormen.

En avlägsen släkting till pappa var på besök i stugan, och hade med sig sin son. Sonen var i 10-årsåldern och hundrädd, varför våra båda hundar var förvisade ut till oss på altanen. Våra amerikanska vänner Bob och Debbie som var på Sverige besök denna sommar satt i varsin solstol med sina drinkar, och jag likaså. Tollaren Manda låg under bordet i skuggan medan Ojsan hade span över viken när den plötsligt kom den struttande på bybryggan – Pudeln!

Den gamla dvärgpudeln som bodde i en av de besökande båtarna vid bryggan var på väg mot land tillsammans med sin husse. Och i vanlig ordning bröts därför vikens tystnad av högljudda, arga terrierskall ifrån vår Ojsan, som under helgen byggt upp ett inre hat mot den lilla pudeltiken. Hon gick ju trots allt på Ojsans brygga. Och hon var dessutom tik! I flera dagar hade Pudeln gått fram och tillbaka på bryggan till och från sin båt. Ibland med sin lilla orangea flytväst över ryggen, ibland utan. Den här dagen kom hon naken, och Ojsan var som vanligt bergsäker på att Pudeln gick där enbart för att retas och göra långnäsa åt henne för att hon var fast på altanen. Pilutta.

Att Pudeln var tolv år gammal, enögd och förmodligen halvdöv var inget Ojsan tog hänsyn till.

Terrierskallen ekade nu runt viken och Pudeln tog som vanligt ingen notis om hoten. Och som hundägare kände jag mig som vanligt tvungen att ta mitt ansvar och få tyst på eländet. Enda sättet dessvärre, var att kasta in den studsande hunden i stugan och stänga altandörren efter henne. Så det gjorde jag, helt i vanlig ordning. Om det var drinken som gett mig tillfällig minnesförlust, eller den stressade situationen, skall jag låta vara osagt, men den hundrädda pojken var för tillfället helt spolad ur mitt minne. Han stod där i hallen på andra sidan i stugan och såg plötsligt en vilt skällande, näst intill fradgatuggande, studsande terrier komma inskjutandes genom altandörren. Själv stängde jag snabbt altandörren och återupptog mitt avslappnande drinksurplande i solgasset.

Innanför dörren blev det dock fart på barn och hundar. Den livrädda gossen tog till flykten. Ut genom dörren på framsidan med en vrålande terrier hack i häl. Att Ojsan enbart såg sin chans till flykt och inte hade något som helst intresse av grabben visste ju inte han. Så medan 10-åringen lade benen på ryggen uppför slänten rundade Ojsan husknuten, med riktning emot bryggan. Vi på altanen såg bara ett moln av grus komma ilandes runt hörnet, och jag insåg till min förfäran att det var min hund, ute för att straffa en liten pudel. Innan jag ens hunnit sätta ifrån mig min paraplyprydda soldrink hade Ojsan tagit ett stadigt grepp over ryggen på pudeln, lyft upp henne och spottat ut. Min enda tanke var ”Faan att den inte hade flytvästen på sig – då hade den nog överlevt”.

Att Pudeln blev utspottad berodde enbart på att min pappa som legat några meter bakom Ojsan hade kommit ikapp henne. 
10 sekunder senare var även jag på bryggan och kunde konstatera att pudeln trots allt inte hade dött. Den satt i sin husses armar och skrek som en stucken gris, och gråten satt i halsen på mig. Ojsan låg på rygg med benen i vädret och visade mig och pappa att hon var helt oskyldig, och dessutom väldigt lydig och underlägsen oss alla. Ögontjänare. Efter genomgång av pudeln visade det sig att den var helt oskadd. Inte en skråma. Möjligtvis hade den fått en övergående hjärtattack eller hamnat i tillfälligt chocktillstånd, men det gick ganska snabbt över.

Mitt chocktillstånd varade dock tills att jag åter på altanen svept i mig både resten av den första drinken och nästa därtill.
De båda amerikanerna satt kvar i sina solstolar utan att knappt ha blinkat bakom sina solbriller. De sög på sina sugrör och kommenterade att Skatan var ju ”full of action” bara man var där under rätt dag.

Modiga Morre 

I flera rasbeskrivningar av den Katalanska vallhunden har jag läst att den ”tack vare sitt mod är en duglig vakthund”. En i min mening mer passande beskrivning av rasen fick jag då någon jämförde "gosens" vaktinstinkt med t.ex. schäferns. När en schäfer står vid staketet och skäller på förbipasserande tycks den säga ”Här bor jag, här bor jag! Du skulle bara våga kliva in på min tomt!”
När en Gos står och skäller vid staketet säger den istället ”Matte, Husse! Det är något läskigt på ingång, kom hit och ta hand om det!”  

De fyra faser som Morre har gått igenom när det gäller dammsugaren tycker jag speglar hans "modiga" sätt att handskas med farliga situationer.

Fas ett började självfallet när Morre som valp första gången utsattes för denna livsfarliga apparat i min lilla 1:a i Nacka. När jag för första gången drog igång dammsugaren flydde han vettskrämd in i under sängen och började skälla allt vad han förmådde. Eftersom jag var ganska förberedd på denna reaktion låtsades jag som ingenting och fortsatte dammsuga i några minuter, utan att Morre för den skull slutade att skälla. Och så fortgick det i flera månader. Så fort dammsugaren sattes på kastade han sig in under sängen alternativt upp i soffan och vrålade sig igenom hela dammsugningen. Grannarna var nog tacksamma att jag bara hade en 1:a att dammsuga mig igenom.

Men så inleddes då efter några månader äntligen fas två, då Morre kom underfund med att det inte hjälpte att skälla ut dammsugaren. Det var en lugnets tid! När dammsugaren drogs igång gick han helt enkelt bara och gömde sig på betryggande avstånd. Jag kunde dammsuga ifred och utan att tänka på vad grannarna måste tycka.

Dagen före Morres 1-årsdag flyttade vi till hus, och fick därmed betydligt större ytor att dammsuga. Men det var ju inga problem eftersom vår hund slutat skälla och dessutom nu fått flera rum att gömma sig i när dammsugaren väl gick igång. Trodde jag, ja. Efter inflyttningen gick Morre raskt in i fas tre, den modiga fasen. Den visade sig en dag då jag glatt gnolandes (nåja, surt pustandes) dammsög vardagsrummet och Morre sin vana trogen hade försvunnit ur min och dammsugarens åsyn. Plötsligt kom han som skjuten ur en kanon ifrån köket, och med ett vrålande ljud hade han inom loppet av en sekund satt tänderna i dammsugar-munstycket. Jag höll på att trilla baklänges och stängde snabbt av dammsugaren. Efter att förvåningen lagt sig sade jag åt honom att gå ut ifrån rummet och fortsatte att dammsuga. Återigen var Morre ur min åsyn, men lika plötsligt som förra gången kom han nu åter attackerandes – denna gång ifrån matrummet! Det slutade med att jag varje gång jag skulle dammsuga under fas tre fick stänga in Morre i ett annat rum bakom kompostgaller. Där låg han och blängde på mig och dammsugaren och jag antar att han smidde planer om hur han vid rätt tillfälle skulle lyckas döda den elaka apparaten!

Men till slut inleddes fas fyra, där vi är än idag. Nu har Morre äntligen accepterat dammsugaren som ett nödvändigt ont. Den är inte så läskig att man måste springa och gömma sig, men inte heller så farlig att den måste dö.
Så visst är han modig, min Morre.  Jag hoppas bara att eventuella inbrottstjuvar har tid att vänta in fas tre, då Morre är modig nog att mota dem ur huset.

Rumsren(?)

Det hade varit en bedrövlig morgon för Morre och mig på den stora inomhusutställningen. Vi hade åkt ut ur ringen med en ”tvåa” lika fort som vi klivit in, och gick därför strax efteråt runt och surade. Trots de stora mässhallarna var det som vanligt trångt som fasen och jag såg med avund på de som kunde lyfta upp sina små vovvar i famnen för att slussa sig igenom folk- och hundmassorna. En snabb titt på lite av det som såldes i montrarna, sen skulle jag fara hem! Jag försökte hålla Morre så nära mig som möjligt för att undvika att trassla in mig, kopplet eller Morre i andra hundar, människor, barn, barnvagnar, parkerade ryggsäckar, hundburar, fällstolar...

Efter ett visst bufflande och stånkande genom vimlet kom vi äntligen fram till ett litet öppnare område emellan några ringar vid en av ingångstrapporna. Jag släppte efter på det uppstramade kopplet och Morre tog raskt ut svängarna och kastade sig fram på den öppna plätten. Och där på en stolpe, under skylten ”café”, valde min hanhund att glatt lyfta på benet. ”Oj, nämen Morre” utbrast jag (eftersom vi faktiskt var inomhus!) och drog instinktivt till ordentligt i kopplet. Vilket inte alls fick effekten att Morre slutade att pinka. Däremot studsade han likt en balettdansare graciöst någon meter ifrån stolpen med benet fortfarande i vädret, och hamnade då med benet riktat mot en dam som utan hund stod och samtalade med en vän. Det hann bli en rejäl stril som rann längs jeansen på damens ben, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Nu är det ju tur att de flesta besökare på en hundutställning är hundfolk. Damen ifråga skakade lite på benet efter mina tusen ursäkter, och försäkrade att jeansen faktiskt gick att tvätta. 
Efter det bestämde jag mig för att det definitivt var dags för Morre och mig att byta ut mässhallens onaturliga miljö mot en skön promenad i Värmdö-skogarna.

Cocooning

”Tror du att du blir en kokongmamma?”  
Frågan ställdes till mig av min vän Anna under min graviditet. En kokongmamma?  
”Ja du vet, en sån där som stänger in sig i hemmets vrå med sin bäbis, utan att våga sig ut på äventyr förrän bäbisen fyllt ett år. Cocooning du vet. ”   
Jasså, en sån!  Mitt taktiska svar till Anna blev att jag inte trodde det, men jag vågade inte lova. Många är de som efter de fått barn ger upp både principer och föreställningar om föräldraskap, och jag ville inte vara en av de som säger ”jag ska aldrig…”  för att sedan bryta det löftet. Bäst att hålla låg profil.

Nu visade det sig i det här fallet att jag kunde vara lugn, för någon kokongmamma blev jag inte. När min dotter Bella var drygt 4 månader åkte vi på vår första agilitytävling tillsammans. Bellas mormor ställde upp och följde med som barnvakt. Två timmars resväg mitt i vintern för att springa två 50-sekunderslopp i ouppvärmt ridhus med pytteliten läktare. De som tävlat agility vet att det blir ganska mycket väntan. Man är på plats för att anmäla sig i tid, sedan väntar man på ban-gång för just sin klass. Har man ett sent startnr väntar man sedan en stund till på att få genomföra loppet. Sedan väntar man sig igenom alla andra klasser innan nästa ban-gång, för att återigen vänta på att få starta.  Har man sedan riktig tur och placerar sig i topp måste man dessutom vänta ut hela klassen på prisutdelningen. 
När jag började tävla agility var det sommar och sol, och denna väntan var faktiskt ganska trevlig. Man satt i gräset och fikade i de oändligt långa pauserna. Att ha med sig en bäbis och tävla i februari i minusgrader var inte lika trevligt. Dötiden spenderades med att dra barnvagnen utanför ridhuset, kolla lite på hästarna i stallet, ta en kaffe i plastmugg för att värma fingrarna på osv. Dessutom var vi ju tvungna att vid tillfälle köra bilen varm så att jag kunde byta blöja och amma. Men det gick bra, även om jag på väg hem undrade om det var värt besväret.

Det tyckte jag tydligen, för några veckor senare var det dags igen. Denna gång skulle vi till Knivsta. Mormor ställde återigen upp som barnvagnschaufför, och Morre, Bella och jag hämtade henne i Kallhäll där hon bor. Efter lite ommöblering i bilen (Bella skulle få sällskapa med mormor i baksätet) bar det iväg. 
Väl framme vid Knivsta parkerade vi och tog oss ur bilen bara för att upptäcka att jag hade lämnat kvar barnvagnsinsatsen på trottoaren utanför mormors lägenhet! Ve och fasa, jag ringde morfar direkt, och som tur var kunde han rädda den. Men dessvärre var vi nu på tävling mitt i vintern med en 5-månader gammal bäbis och utan barnvagn, och dessutom utan min mössa och vantar som jag lagt i den... 
Vad gör man? Det var bara att gilla läget och varva Bella mellan armen och i bilbarnstolen och försöka hålla sig i det någorlunda uppvärmda fikarummet i ridhuset. Morre fick sitta mycket i bilen ända fram till efter ban-gången och sedan fick mormor och Bella klara sig själva medan jag och Morre försökte värma upp. 
Det var tävling bara i en klass denna gång, och det var nog tur det. Vem som snubblade över vem där inne bland hindrena är jag osäker på. Vem som var mest stressad av situationen vet jag inte heller, men att det gick åt pipan tävlingsmässigt, det var helt solklart. När jag sedan körde hem mot Stockholm med frusna fingrar och ett uselt genomfört agilitylopp i ryggen kom jag att tänka på det där med cocooning. Jag har tänkt mig att få flera barn, och frågan är om jag inte ska satsa på det nästa gång. Kokongmamma, det låter väldigt bekvämt!