En sann berättelse ur mitt liv som jag tycker är värd att berätta.
Jag kallar den

Ett minne för livet

Så fort jag lärde mig att skriva hjälpligt stod ordet HUND klottrat överst på mina jul- och födelsedags önskelistor. På andra plats stod i många år även RADIOSTYRD BIL. Det fanns ett visst hopp om den där dyra bilen, men en hund, det visste jag att jag aldrig skulle få. Det fanns liksom inte i mina föräldrars värld. Mitt flickrum var i alla år tapetserat med olika hundplanscher, och när jag var 10 år jag kunde namnet på fler hundraser än det finns kottar på en gran.

När jag var i 13-års åldern fick jag chansen att låna en mycket överviktig 3-årig labbe hane ”Jocke” ifrån grannskapet när jag ville. Varje dag efter skolan gick jag och hämtade honom för att gå på promenad, och jag gick även med som medlem i Mälarö Hundungdom, dit jag släpade tjocka Jocke en gång i veckan. Hundungdom var roligt trots att jag inte hade egen hund. Det anordnades diverse aktiviteter och vi fick hjälpa till i Älvsjö på stora hundmässan. Att jag var en ung hundungdomare och mest blev tilldelad uppgifter som t.ex. kiss&bajs uppstädning gjorde inte så mycket, jag fick i alla fall min hund abstinens stillad!

Min 14:de Jul i livet hade den radiostyrda bilen på önskelistans andraplats ersatts utav VINTERKAPPA. Mamma tyckte inte jag var gammal nog att köpa mig en finkappa, men jag var självklart av annan åsikt. 
På julaftons morgon smög som vanligt familjen omkring och klämde på sina paket inför kvällen. De flesta rimmen var klara och klistrade på paketen under granen, och familjens regler säger att på julaftons morgon får man börja läsa, klämma och gissa. Ett av mina paket var extra intressant… Det var ifrån mamma och pappa och jag visste genom storleken och rimmet och att det låg en kappa där i!

Och så blev det äntligen dags för paket öppning. Under hela öppnings ceremonin satt jag med ett leende på läpparna med spänd förväntan inför hur kappan skulle se ut, och ansåg samtliga paket jag öppnade före ”det stora” som ren bonus. Som för att retas med mig extra länge plockade pappa upp mitt kapp-paket som sista paket. Han läste högtidligt det långa rimmet som handlade om att de hade haft svårt att välja, det fanns ju så många olika storlekar och färger, vad hade jag velat ha för sort?

Äntligen fick jag paketet i min hand och slet upp pappret medan mina bröder och mormor nyfiket såg på hur jag öppnade kvällens sista paket. 
Förvirrat upptäckte jag att det inte var någon kappa. Det var en stor gammeldags sockerlåda utav trä, som förutom packmaterial innehöll en plastficka med ett blått A4-papper. Klistrat på det blå pappret var två foton. Det stora fotot föreställde en wheaten terrier, och texten bredvid fotot löd ”Gladöviks Sanni ska ha valpar på julafton”. Den lilla bilden var av en wheaten valp och texten löd ”Vi har tingat en sån här om det kan passa?”.
I 3-4 sekunder satt jag i absolut chock. Sen brast det och tårarna fullkomligt sprutade ur mina ögon. Till och med idag, 17 år senare när jag sitter och skriver detta, rinner tårarna utefter mina kinder.
En mycket häpen mormor och två förvånade storebröder såg julen ’85 en storgråtande Jonna springa ut ur vardagsrummet och kasta sig på telefonen för att ringa sin allra bästa kompis Annika. ”Jag har fått en HUND” tjöt jag i telefonen, varpå även Annika började böla i andra ändan, tagen av ögonblicket. ”Vad står på, vad har hänt” hördes Annikas pappa i bakgrunden. ”Jonna har fått en hund” skrek Annika till sin mycket förvirrade pappa.

Till denna dag finns ingenting i mitt liv som kan överträffa detta minne. Att i 14 år tråna efter en hund som jag gjorde, fullt medveten om att jag aldrig skulle få någon, för att sedan få sin dröm uppfylld när man minst anar är en känsla jag inte kan beskriva med ord. Att 17 år senare börja grina var gång jag tittar på den blåa lappen som låg i paketet (nu i fotoalbumet) säger en del om hur jag kände då.

Tack mamma och pappa för ett oöverträffligt minne.

Jonna Westin 2002.